Klagan 21.8.2011
Klaganden medverkade 22.5.2011 i ett reportage i Hufvudstadsbladet som handlade om inspelningen av en porrfilm. Enligt klaganden kom hon på förhand överens med redaktionen att de medverkande personernas anonymitet skulle säkras och att de inte skulle kunna identifieras utifrån vare sig text eller bild. Klaganden fick se reportaget innan det publicerades och noterade att det innehöll flera punkter som ledde till att hon kunde identifieras. Trots klagandens krav omarbetade tidningen inte artikeln så att den utlovade anonymiteten skulle ha realiserats. Hon krävde att hennes ansikte skulle suddas ut på bilden på reportagets inledande uppslag, men på den publicerade bilden hade endast ögonen täckts med en balk som inte var tillräcklig täckande. I artikeln nämndes också klagandens artistnamn trots att hon krävt att det skulle hemlighållas.
Klaganden och hennes man bor på en liten ort där man flitigt läser Hufvudstadsbladet. Reportaget har varit till förfång för klaganden och hennes närmaste.
Hufvudstadsbladets genmäle 16.9.2011
Enligt chefredaktör Marit af Björkesten beslutade man att göra reportaget efter att klaganden tagit kontakt. Syftet med artikeln var att granska den kontroversiella industrin och visa hur verkligheten bakom kulisserna skiljer sig från den bild som tittarna ser. Syftet var också att diskutera skådespelarnas ansvar och porrfilmsindustrins inverkan på ungas sexualitet. Bilderna i artikeln togs under en filminspelning i Berlin.
Enligt chefredaktören kom man inför intervjun och fotograferingen överens om att i reportaget inte presentera sådana detaljer ur de medverkandes privatliv som kunde innebära en risk för att kunderna försöker hitta hem till dem. Alla som fotograferats för artikeln hade gett sin tillåtelse till att bli fotograferade och redaktören och fotografen fick öppet intervjua och fotografera de personer som var involverade. En av skådespelarna bad att hans huvud inte skulle synas, vilket fotografen tog hänsyn till. Klaganden delade med sig av sina erfarenheter inom porrbranschen och skickade också efteråt bilder av sig själv från ytterligare filminspelningar hon medverkat i.
Chefredaktören skriver att klaganden fick läsa texten fem dagar före publicering och se hela helheten tre dagar innan reportaget trycktes. Därefter bad klaganden i flera repriser att olika uppgifter om privatlivet skulle strykas ur artikeln. Redaktionen strök uppgifterna på önskat sätt. Att artistnamnet skulle hemlighållas och identiteten på bilderna suddas ut bad klaganden om först den dag då tidningen gick i tryck. Enligt af Björkesten var det i det skedet omöjligt att göra stora ändringar i artikeln. Under den redaktionella processens gång hade omständigheterna inte heller ändrats på så sätt att det skulle ha motiverat nödvändigheten av de sent framlagda ändringarna. Trots det gick redaktionen klaganden till mötes genom att lägga en svart balk över hennes ögonparti. Detta är den metod tidningen i regel använder för att dölja en persons identitet på bild. I detta fall passade balken också in med det visuella språket i reportaget.
Af Björkesten berättar om klaganden att hon och hennes man driver en sexaffär, samarbetar med universitetsstuderande, uppträder på erotiska mässor och marknadsför sina filmer på affärens webbplats där hennes ansikte kopplas ihop med artistnamnet. Klaganden är också identifierbar i filmer som finns tillgängliga på den öppna marknaden. Dessutom har klaganden enligt chefredaktören tidigare intervjuats och fotograferats i andra medier i egenskap av porrstjärna. Af Björkesten bedömer att klaganden är en offentlig person inom nöjesindustrin och att skyddet av hennes privatliv därför inte är lika stort som för personer som lever utanför offentligheten. Klaganden visste redan när hon valde att ställa upp för reportaget i Hufvudstadsbladet att tidningen har många läsare i hennes hemkommun, en liten svenskspråkig ort. På grund av sakens känsliga natur valde redaktionen dock att inte uppge klagandens riktiga namn och att inte publicera detaljer om hennes privatliv.
Chefredaktören anser att de bilder som klaganden själv sprider väcker mer anstöt än den bild som Hufvudstadsbladet publicerade. Artikeln i tidningen var sakligt skriven och bilderna uppfyllde kriterierna för god bildjournalistik.
Avgörande
Intervjuobjekt har rätt att på förhand få veta i vilket sammanhang deras uttalanden kommer att användas. De ska också få veta om intervjun kan komma att användas i flera olika medier. Intervjuobjekt ska alltid meddelas ifall samtalet är avsett för publicering eller enbart som bakgrundsmaterial (JR 17). Man bör gå med på intervjuobjekts begäran att få granska sitt uttalande innan det publiceras, om publiceringstidtabellen tillåter det. Granskningsrätten gäller enbart intervjuobjektets egna uttalanden och får inte innebära att den journalistiska beslutanderätten överlåts till någon utanför redaktionen (JR 18). Journalister ska gå med på intervjuobjekts förbud mot att publicera uttalanden bara ifall omständigheterna efter att intervjun gjordes har förändrats i så väsentlig grad att det vore klart oskäligt att publicera dem (JR 19). Omständigheter som hör till privatlivet och är särskilt känsliga kan publiceras bara med tillåtelse av vederbörande eller om de har en ovanligt stor samhällelig betydelse. Skyddet för privatlivet bör beaktas även då man använder bilder (JR 27).
I tidningens reportage ”Allt du ser på film är inte sant” berättades om en inspelningsdag för en lågbudgetporrfilm. Skådespelarna i filmen presenterades med artistnamn och vissa av dem intervjuades. Klaganden berättade om branschen i allmänhet och om sitt arbete och sina kunder också i Finland. I artikeln dryftade hon pornografins inverkan speciellt på barn och unga och framförde sin oro över frågan. På bilderna i artikeln visades skådespelarna i sina filmroller med ögonen täckta av balkar som redaktionen lagt till. På bilderna syntes också stora mängder filmrekvisita.
Tonen i artikeln var realistisk och rakt på sak. Klaganden berättade om sitt arbete i vardagliga ordalag och tog bland annat upp lönerna i branschen. Hon gjorde det särskilt klart att porrindustrin skapar fiktion som inte är avsedd för minderåriga. Klaganden framställdes som ett branschproffs som också medverkar i erotiska kvalitetsfilmer. Å andra sidan dryftade artikeln också arbetets baksida, till exempel användningen av eventuellt hälsofarliga stimulerande medel under inspelningens gång.
Såväl klaganden som chefredaktören skriver samstämmigt att de avtalade om att skydda klagandens identitet på grund av sakens känsliga natur. Klaganden ansåg själv att hon kunde identifieras på ansiktsbilden trots att hennes ögon var täckta med en balk. Hon fick se den ombrutna artikeln på förhand och framställa önskemål om ändringar. Önskemålet om att ändra bilden framställde hon dock för sent.
Klaganden har uppträtt offentligt under sitt artistnamn och med sitt ansikte i olika sammanhang inom vuxenunderhållning och i erotikbranschens publikationer. Hon har också berättat öppet om sitt arbete och lagt ut många bilder av sig själv på sin erotikaffärs webbplats. Affärens bransch, ansvariga personer och kontaktuppgifter framgår av det offentliga företagsregistret. Vem som helst kan enkelt ta reda på klagandens verkliga yrke och arbete.
Opinionsnämnden för massmedier anser att Hufvudstadsbladet inte har brutit mot god journalistisk sed.
Beslutet fattades av:
Risto Uimonen (ordf.), Ollijuhani Auvinen, Hannele Haanpää-Holappa, Lauri Karppi, Juha Keskinen, Tuomo Lappalainen, Salla Nazarenko, Riitta Ollila, Riitta Pollari och Jaakko Ujainen.