vastuullistajournalismia_vaaka_SWE

3241/SL/03

Vapauttava

Ålandstidningenin uutisen otsikoissa väitettiin apteekkien rikkovan kieltoa myydä luotolla alaikäisille. Otsikoilla oli sisällössä riittävä kate. Uutisessa ei käsitelty lainkaan kantelijan aviopuolisoa tai tämän apteekkia, eikä juttu tuonut apteekkarille vastineoikeutta. Hänen lehdelle lähettämänsä kirjoitus oli luonteeltaan mielipidekirjoitus, jota vastineen kommentointia koskevat rajoitukset eivät sellaisenaan koske. Vapauttava.

Ålandstidningen publicerade den 10.1 2003 en nyhet om apotekens medicinförsäljning med rubrikerna ”Apoteken bryter kreditförbud för minderåriga” och ”Förbjudet att sälja medicin på kredit till minderåriga”. I artikeln hänvisades till ett fall, där ett apotek hade sålt antidepressiv medicin på kredit till en minderårig. Enligt landskapsfogden, som intervjuades i artikeln, är det inte tillåtet att sälja på kredit till minderåriga: ”Ingen får sälja på kredit till minderåriga. Och gör man det så är föräldrarna inte skyldiga att betala.” Intervjuade provisorier motiverade försäljningen till minderåriga bl.a. med att apoteken inte vill bryta vårdkedjan.

En apotekare i landskapet kommenterade nyheten i en insändare, som tidningen publicerade den 15.1 2003. Han hade inte blivit intervjuad i artikeln, men han ville ta ställning till påståendena i den. I insändaren konstaterade han att påståendena i nyhetstexten var inkorrekta och kränkande. Efter insändaren fanns en kommentar av chefredaktören, där han hänvisade till § 23 i lagen om förmyndarverksamhet. Enligt chefredaktören bryter apoteken mot den paragrafen, men försöker nu i skrivelsen bevisa att de inte begår någon brottslig gärning. I sin kommentar medgav chefredaktören också att tidningens rubricering möjligen var hård, men att det möjligen också är så, att ”vissa apotek” har ”ett attitydproblem”.

Den apotekare som kommenterade nyheten bad om ett officiellt utlåtande i försäljningsfrågan från Läkemedelsverket. Efter att ha fått det skickade han en ny skrivelse till tidningen, den publicerades den 5.3 2003. Där hänvisade apotekaren till Läkemedelsverkets svar, enligt vilket det i Läkemedelsverkets direktiv som stadgar om expediering av läkemedel inte finns några sådana begränsningar, som skulle vara förbundna med uppnådd myndighetsålder hos köparen.

KLAGAN

Den klagande är gift med den apotekare som kommenterade nyheten. Enligt henne var rubriceringen inkorrekt och artikeln framställde de åländska apotekarna som klandervärda. Rubriker och texter var också inkorrekta, eftersom lagen inte förbjuder försäljning av läkemedel på kredit till minderåriga. I sin helhet var texten enligt klagan ogrundad och kränkande för apotekarnas yrkeskår.

Tidningen publicerade det genmäle som den klagandes make skrev som en vanlig insändare, trots att den klagande hade påpekat för redaktionen att genmälesrätt hade uppstått. Dessutom hade man till genmälet fogat chefredaktörens kommentar, som enligt den klagande var osant och kränkande. I sin kommentar upprepade chefredaktören påståendena om att att apoteken bryter mot lagen och motiverade det med ett irrelevant lagrum.

TIDNINGENS SVAR

Ålandstidningens chefredaktör Jan Helin berättar att bakgrunden till fallet är att en minderårig narkoman har kunnat köpa antidepressiva medel på kredit på ett åländskt apotek. I artikeln tog tidningen upp denna fråga, som har ett stort allmänintresse.

I artikelrubriken hänvisades till ett uttalande av landskapsfogden, som bygger på § 23 i lagen om förmyndarverksamhet. Enligt den har en omyndig inte rätt att själv förfoga över sin egendom eller ingå sådana avtal som ett kreditköp är. Enligt chefredaktören är bedömningen av den nämnda paragrafens tillämpbarhet dock en juridisk fråga, som Opinionsnämnden inte bör ta ställning till.

Enligt chefredaktör Helin gav artikeln inte rätt till genmäle åt den klagandes make, eftersom han inte nämns i artikeln. Han har heller aldrig krävt rätt till genmäle. Trots det publicerade tidningen apotekarens skrivelse i enlighet med kriterierna för genmäle så fort den anlände till redaktionen.

I sin kommentar medgav chefredaktören att nyhetsrubriken möjligen var för hård. Å andra sidan ville han berätta för läsarna att det torde vara möjligt för apoteken att hänvisa till lagen om förmyndarverksamhet och vägra att ge ut starka mediciner på kredit till unga missbrukare. Det att det i Läkemedelsverkets direktiv inte sägs något om försäljning på kredit till minderåriga stöder enligt chefredaktörens åsikt hans uppfattning.

Tidningen publicerade ytterligare en skrivelse av apotekaren, även den helt korrekt i form av ett genmäle. I den fick han framföra hård kritik mot chefredaktörens kommentar.

AVGÖRANDE

Opinionsnämndens uppgift är att tolka god journalistisk sed. Nämnden motiverar sina avgöranden efter sin fria bedömning på journalistreglerna och andra beprövade principer för god journalistisk sed. Nämnden tillämpar inte lag och kan därför inte ta ställning till huruvida uppgifterna är korrekta, d.v.s. om § 23 i lagen om förmyndarverksamhet kan tillämpas på försäljning av läkemedel på kredit. På basen av detta har nämnden bara tagit ställning till rubriceringen och rätten till genmäle.

En rubrik kan vara tillspetsad eller förenklad, men enligt punkt 12 i Journalistreglerna måste den dock ha täckning i innehållet. Rubriken på första sidan löd ”Apoteken bryter kreditförbud för minderåriga”. Nyheten fortsatte på insidorna med rubriken ”Förbjudet att sälja medicin på kredit till minderåriga”. Med rubrikerna hänvisade man till landskapsfogden, som intervjuats i artikeln, enligt vilken ingen får sälja på kredit till minderåriga. Enligt nämnden hade rubrikerna tillräcklig täckning i innehållet.

Enligt god journalistisk sed bör en juridisk eller privat person, som är tydligt identifierbar och som blivit föremål för osaklig eller ogrundad kritik, ha rätt till genmäle (JR 19). Rätten till genmäle tillkommer den person eller det samfund som saken berör. I artikeln behandlades inte alls den klagandes make eller hans apotek, artikeln gav honom därmed inte rätt till genmäle. Den skrivelse han skickade till tidningen hade karaktären av en insändare, som inte berörs av samma begränsningar i fråga om kommentarer som ett genmäle. Dessutom gav chefredaktören apotekaren sista ordet genom att publicera också hans andra skrivelse.

På dessa grunder anser Opinionsnämnden för massmedier att Ålandstidningen inte har brutit mot god journalistisk sed.