2609/SL/98

Langettava

KLAGOMÅLET OCH DE TIDNINGSARTIKLAR SOM FÖRANLETT DETTA I tidningen Åland publicerades 21.1.1998 en artikel med rubriken ”Byråchef åtalas för mened” och som åtföljande material en intervju med ifrågavarande person med rubriken ”Jag har inte förvrängt verkligheten”. Bakgrunden till nyheterna var en anhängig rättegång, där klaganden krävde arvode av landskapet för de extra arbeten som han hade utfört vid planeringen av renoveringen av sjukhusets operationsavdelning. Hovrätten hade ställt sig på klagandens sida i arvodestvisten, och målet antogs bli vidarefört till högsta domstolen. Den byråchef och överinspektör som hade blivit åtalad, hade svarat för de överläggningar som förts med klagandens arkitektbyrå och hade undertecknat avtalet om saken. Han hade hörts i arvodesmålet som vittne, och frågan var nu, om han då hade begått mened. Den om huvudmålet intervjuade landskapsåklagaren ansåg fallet vara unikt och bedömde det så, att byråchefens avsikt inte hade varit att vittna falskt, utan att han på sin höjd hade gjort sig skyldig till lindrig uppsåtlighet. Åklagaren framhöll ytterligare att ett beslut om åtalseftergift sannolikt hade lett till en ny klagomålsomgång, och att en domstol bättre kan bedöma saken och även sätta punkt för den. Han nämnde också att målsäganden hade varit mycket aktiv i saken.I intervjun med byråchefen underströk denne att han i varje fall inte avsiktligt hade förvrängt verkligheten. Enligt byråchefen försökte klaganden på allt sätt missförstå det vittnesmål byråchefen hade avgivit. Byråchefen ansåg att han i målet hade hamnat i skottgluggen för klagandens intressen och därmed i en besvärlig position.Klaganden tillsände tidningen ett genmäle på fem sidor. Tidningens redaktionschef meddelade klaganden att denne utan vidare hade rätt till genmäle, men att genmälet var alltför långt. Vidare kritiserade redaktionschefen ett avsnitt i skrivelsen. Klaganden förkortade genmälet och ändrade det berörda avsnittet. Redaktionschefen ville dock överföra beslutet om publicering till chefredaktören som då var på semester. Denne lovade i sin tur den 9 februari klaganden att han skulle bekanta sig med saken och meddela om sitt beslut redan samma dag. Eftersom chefredaktören inte tog kontakt sände klaganden redan följande dag ett faxmeddelande till tidningen, där han meddelade att han tolkade saken så att tidningen inte hade för avsikt att publicera genmälet. Efter detta togs från tidningens sida ingen kontakt med klaganden.TIDNINGENS SVARChefredaktör Harry Jansson omtalar att tvisten mellan klaganden och landskapet har behandlats flera gånger i tidningen. Ämnet för nyheten var nu åklagarens beslut att väcka åtal mot byråchefen. Denne tillförsäkrades möjlighet att kommentera saken, men grund för att höra klaganden fanns inte längre i detta sammanhang. Klaganden förvägrades inte heller rätt till genmäle. Chefredaktören hade inte givit klaganden något uttryckligt löfte om att återkomma till saken redan den 9 februari. Tidningens juridiska rådgivare var anträffbar först på eftermiddagen följande dag, varför genmälet hade kunnat publiceras tidigast den 11. Även i det senare gemälet behandlades utomståendes angelägenheter på ett sätt som skulle ha lett till nya krav på genmälen.Chefredaktören ställdes dock inte inför valet att ta definitiv ställning till publicering av genmälet, eftersom klaganden den 10 per fax meddelade att saken för hans del var slutbehandlad. Chefredaktören förstod faxets innehåll så, att klaganden inte längre önskade att genmälet skulle publiceras och ansåg inte vidare kontakt med klaganden vara nödvändig.Som bilaga till chefredaktörens svar medföljer det av klaganden till tidningen sända faxet med följande innehåll: ”Då jag, trots överenskommelse, ej hört något beträffande publicering av mitt genmäle, tolkar jag saken så att tidningen ej har för avsikt att publicera den. Därmed är saken slutagerad för min del. Vänligen RF.”AVGÖRANDEÄmnet för Tidningen Ålands nyhetspublicering var åklagarens beslut att åtala klagandens ”motpart”, d.v.s. byråchefen som hade företrätt landskapet vid de avtalsförhandlingar som hade förts med klaganden. Tidningen gav i detta sammanhang, i överensstämmelse med god journalistisk sed, byråchefen möjlighet att framföra sin egen uppfattning. Den åtalade byråchefen framförde några kritiska kommentarer rörande klagandens motiv. Av kommentarerna uppstod det intrycket, att byråchefen ansåg sig på sätt och vis ha hamnat i ställningen som ställföreträdande lidande och att klaganden varit ute efter att hitta någon att anklaga i saken. Klagandens eventuella genmälesrätt hade gällt närmast dessa punkter. Å andra sidan bör det framhållas, att det är fråga om en långdragen tvist, som tidningen hade behandlat i flera olika omgångar. Den kritik som riktades mot klaganden framfördes som ett inslag i en intervju med en åtalad person, klart och tydligt som dennes personliga uppfattningar och känslor. Klagandens senare genmäle var fortfarande av betydande längd. I det behandlades detaljerat bakgrunden till händelserna, börjande med en husundersökning år 1994. I inlägget kritiserades dessutom det sätt på vilket polisen hade utrett den ursprungliga arvodestvisten. Genmälesskriften gick sålunda i vilket fall som helst betydligt längre än vad den egentliga genmälesrätten skulle ha utsträckt sig till. Det meddelande som klaganden sände till tidningen kunde även i god tro läsas så att klagandem inte längre ville att genmälet skulle publiceras.På ovan anförda grunder finner nämnden att Tidningen Åland inte har brutit mot god journalistisk sed.