2505/AL/97

Vapauttava

Landsbygdens Folk -lehdessä julkaistun nelisivuisen ilmoitusliitteen otsikko-osuus oli suurikokoinen, noin seitsemän sentin korkuinen. Liitteen sivukoko, reunamarginaali ja palstajako vastasivat puolestaan lehdessä käytettyä, vaikka esimerkiksi poikkeava palstajako olisi omiaan selkeyttämään eroa lehteen nähden. Toisaalta kaikkien sivujen ylänurkissa oli yrityslogo. Viimeisen sivun alalaidassa oli vihreäpohjainen palkki, josta ilmenivät liitettä koskevat julkaisutiedot. Värinkäyttö poikkesi muutenkin lehdessä käytetystä. Liitteen katsottiin erottuvan selvästi.

KLAGANI det nummer av tidningen Landsbygdens Folk som utkom 9.5.1997 ingick en bilaga från Merita Bank, som var ren reklamtext. Bilagans natur framgick dock ingenstans. Tvärtom lät redan bilagans namn, ”Landsbygdens Bank”, samt dess stilval och redigering förstå att det var frågan om normalt redaktionellt material. Klaganden ber nämnden om en bedömning av, huruvida förfarandet är förenligt med god journalistisk sed.TIDNINGENS SVARChefredaktör Ulf Johansson framhåller att det är allmän praxis att bilagor inte förses med särskild annonsbeteckning, om bilagan klart särskiljer sig från huvudprodukten, såsom nu var fallet. Ordet ”landsbygden” förekom visserligen i bilagan, men i övrigt var bilagan till alla delar avvikande från tidningen. I bägge övre hörnen på första sidan fanns tydligt bankens namn och logo. Bilagans huvudrubrik var ”Merita Banks information till landsbygdskunderna 1/97”. Stiltypen i rubriken används inte i tidningen, varför rubriken var klart avvikande. Varje sida i bilagan var märkt med bankens logo och namn. I slutet av bilagan ingick en redaktionsruta med uppgifter om bilagans utgivare. Ingen, som ens litet läser tidningen, kan föreställa sig, att det vore fråga om tidningens egna sidor. En sådan tanke kräver illvilja och protektionistiskt tänkande: bara en viss bank får uppträda på tidningens sidor.Tidningar används i ökande utsträckning som distributionskanaler för olika organisationer och företag. Att använda beteckningen annons ses som förnedrande särskilt då det är fråga om ren information. Att sätta ut beteckningen annons kan också vara tekniskt problematiskt. Av denna orsak måste man förhålla sig flexibelt till saken. Beteckningen annons används naturligtvis alltid, om det finns ens den minsta chans för missförstånd.AVGÖRANDENämnden vill understryka, att det för att bevara informationförmedlingens trovärdighet är viktigt att gränsen mellan annonser och redaktionellt material hålls klar. Därför bör särskild noggrannhet iakttas då sådant reklammaterial publiceras, som till framställningssättet efterliknar redaktionellt stoff. En annonsbilaga som eftersträvar kommersiella eller andra icke-journalistiska mål bör klart skilja sig från tidningens övriga material.Merita Banks annonsbilaga var fyrsidig. Som förstasidesrubrik för bilagan stod med stora bokstäver skrivet LANDSBYGDENS BANK och under den med något mindre typstorlek MERITA BANKS INFORMATION TILL LANDSBYGDSKUNDERNA. Rubrikdelen var sammanlagt ca sju centimeter hög. I övre hörnen på alla sidor i bilagan fanns Meritas logo. Nederst på sista sidan i bilagan fanns en textbalk med grön botten, som innehöll publikationsuppgiftena om bilagan. På samma sida hade som illustrationer också använts Solo-tjänstens logo och bankens egen logo i färg. Bilagans sidformat, marginaler och spaltindelning motsvarade den som används i tidningen, trots att t.ex. en avvikande spaltindelning skulle ha bidragit till att klargöra skillnaden gentemot tidningen. Skillnaderna när det gällde stiltyperna var inte heller så klara, att bilagan genom dem ha särskilt sig från tidningen. Nämnden fann dock att bilagans färgsättning klart skilde sig från tidningens i övrigt. Mellanrubrikerna på första sidan var delvis tryckta i rött och i själva rubrikhuvudet hade en färggrann bildremsa använts. Även på de övriga sidorna hade bjärt färgade ytor använts för att framhäva artiklarna, med avvikelse från tidningen i övrigt. Bilagan skilde sig sålunda tydligt från tidningen.Med stöd av vad som ovan har anförts finner nämnden, att Landsbygdens Folk inte har brutit mot god journalistisk sed.