KLAGOMÅLI Vasabladet publicerades 2.11.1996 en artikel ”Stämplad för livet”, vilken handlade om elever i Lagmansgårdens skola i Jakobstad. De klagande berättade, att deras 15-åriga dotter i samförstånd med sina föräldrar hade sökt till Lagmansgården ungefär ett år tidigare. Redaktören som skrev artikeln hade på hösten 1996 tagit kontakt med några av skolans elever samt med skolans föreståndare och hade uppgett att han tänker skriva en artikel om Lagmansgården. Avsikten med artikeln skulle vara att jämföra Lagmansgården med andra skolor och att skingra fördomar som förekommer mot skolan. Avsikten var att ge en positiv bild av skolan. Från skolans sida underströks, att man inte får publicera elevers namn eller sådana fotografier av elever, genom vilka de kunde identifieras.Den publicerade artikeln var närmast en chock för samtliga inblandade. Redan rubriken förstärkte fördomarna. Artikeln var alltigenom negativ och sensationsinriktad samt kränkande för de klagande. Eleverna hade litat på redaktören, emedan denna förut hade arbetat på Lagmansgården. Redaktören hade emellertid i artikeln tagit med samtal, vilka borde ha varit helt konfidentiella. Det påstods i artikeln, att elevernas föräldrar inte bryr sig om dem, ehuru de klagandes dotter uttryckligen hade sagt åt redaktören att hennes föräldrar visst bryr sig om henne. En sådan kommentar passade tydligen inte för artikelns syften. I samband med artikeln publicerades dessutom ett fotografi, vari familjens bekanta lättt kunde känna igen dottern.Chefredaktören lovade att korrigera artikeln, men någon rättelse har inte publicerats.TIDNINGENS GENMÄLEVasabladets chefredaktör Dennis Rundt berättar, att redaktören föregående sommar hade arbetat på Lagmansgården, men hon kände inte personligen någon av de flickor som intervjuades. Vidare erhöll redaktören inte uppgifterna konfidentiellt, utan utförde sitt arbete som redaktör helt öppet, med minnesblock i handen och uppgivande att texten och bilderna skall publiceras i tidningen. Lagmansgårdens representanter fordrade inte att namn eller bilder inte skulle få publiceras. De intervjuade flickorna hävdade inte att deras föräldrar inte bryr sig om dem, utan de talade allmänt om moderna föräldrar.Chefredaktören påpekar att han inte har lovat att korrigera artikeln, utan han har godkänt ett förslag om att tidningen skulle publicera ett reportage om själva Lagmansgården. Detta gjordes inte, emedan Lagmansgårdens föreståndare inte ställde upp på saken.Avsikten med reportaget var att minska de misstankar som förekommit mot Lagmansgården. Redaktören önskade att läsarna skulle betänka stämpeln ”skolhem” och märka att dessa unga, som hade råkat en aning på avvägar, ville få ordning på sina liv. Redaktören berättade för Lagmansgårdens förman att avsikten är att få fram att skolan innebär en vändpunkt för de unga från vilken de kan gå vidare. Det var fråga om ett reportage. Man lovade inte skolans representanter att en positiv bild skulle ges av skolan, ehuru detta i själva verket skedde. Före artikelns publicering läste redaktören för Lagmansgårdens föreståndare upp ord för ord artikelns rubrik, ingress och det avsnitt där föreståndaren intervjuas och utförde de begärda rättelserna. Redaktören berättade på samma gång om det avsnitt där elever intervjuades, inklusive de i texten använda namnen, samt beskrev det fotografi som skall publiceras i samband med artikeln. Föreståndaren godkände det som hon fick höra.Enligt chefredaktören har de klagandes dotters identitet skyddats med alla medel. Dottern kan inte heller identifieras med hjälp av bilden. Bakgrunden för rubriken ”Stämplad för livet” var tanken att en ung människa lätt blir stämplad, om han/hon befinner sig på skolhem. Avsikten var att visa att en sådan stämpel är orättvis. I artikeln ingick ett indirekt men tydligt socialt budskap med detta innehåll.AVGÖRANDENämnden finner att parterna ser olika på hur samtalet mellan redaktören och de unga förlöpte. På grund av skildringarnas motsägelsefullhet kan nämnden inte ta ställning till denna aspekt utan har bedömt den publicerade artikeln som sådan.De klagandes dotter förekom i artikeln under sitt eget förnamn och hon var med i en gruppbild där fem unga står med ryggarna vända mot kameran. I artikeln berättade dottern om svårigheter och om problem, vilka hon hade upplevt innan hon kom till skolan. Det framgick härvid att de problemen nu var överståndna. Dotterns hemförhållanden behandlades inte. I artikelns ingress berättade Lagmansgårdens föreståndare att för henne innebär ordet ”värsting” en otroligt kreativ människa som måste kanalisera sin energi på något sätt. I den tämligen korta uppföljningen begrundade förmannen finlandssvenska familjers attityd till unga som inte förmår uppfylla de möjligen överdrivna förväntningar som ställs på dem. Ingressen och uppföljningen bildade en ram för intervjuerna med de unga.Enligt nämndens mening förutsatte artikelns ämneskrets särskild omsorg, emedan där intervjuades unga människor, vilka berättade om känsliga saker som hade att göra med deras eget liv. Ehuru en ung människa har gett sitt samtycke till intervjun, bär ett medium alltid sitt eget publikationsetiska ansvar. På samma gång är det klart att ett medium kan välja stil och synvinkel.Nämnden ansåg inte att artikeln var sensationsinriktad. Av ingressen och uppföljningen liksom av intervjuerna med de unga förmedlas en bild av unga människor, vilka trots sina svårigheter är på väg framåt i sina liv. Nämnden ansåg att artikelns rubrik var polemisk och utmanande, men inte sådan att den stämplade de unga. Enligt nämndens bedömning var det inte heller möjligt för någon utanför den krets som redan annars kände till situationen att identifiera de klagandes dotter med ledning av artikeln eller bilden.På ovan anförda grunder anser nämnden att Vasabladet inte har brutit mot god journalistisk sed.
Meny