vastuullistajournalismia_vaaka_SWE

2292/SL/96

Vapauttava

Sanomalehti kertoi oikeudenkäynnistä, jossa syyte koski huumausainerikosta, hampunviljelyä. Kantelijaa kuultiin oikeudessa todistajana. Lehti julkaisi hänen nimensä, mitä kantelija piti hyvän journalistisen tavan vastaisena.Oikeudenkäyntiselostus oli sävyltään asiallinen, myös todistajankertomusta koskevilta osiltaan. Todistajankertomus ei liittynyt kantelijan yksityiselämään tai muutenkaan seikkaan, jonka vuoksi nimen kertominen tässä yhteydessä olisi ollut omiaan leimaamaan häntä. Lehden ei katsottu rikkoneen hyvää journalistista tapaa.

KANTELUDen klagande uppträdde som vittne vid en rättegång, där åtalet gällde narkotikabrott. I Hufvudstadsbladet relaterades rättegången 13.10.1995 under rubriken ”Hampodlaren fick nära två år”. Som en del av rättegångsreportaget refererade tidningen den klagandes vittnesmål om hur vittnet tillsammans med sin hustru hade sett hampodlaren arbeta på sin hampodling. Tidningen uppgav i detta sammanhang vittnets, dvs den klagandes, namn. Enligt tidningen var vittnesmålet avgörande för ärendets behandling. Namnet på den dömda hampodlaren publicerades inte.Den klagande påpekar, att i narkotikabrott är det fråga om organiserad verksamhet och att personer som har bidragit till en narkotikadom kan löpa risk för repressalier. Den klagande anser, att tidningen bröt mot god journalistisk sed då den publicerade hans namn.TIDNINGENS SVARHufvudstadsbladets chefredaktör Rafael Paro påpekar, att vår rättstradition bygger på rättegångars offentlighet och på att medborgarna har rätt att få veta på vilka vittnesmål och med vilken bevisföring domar fälls. I nordiska sammanhang har man börjat diskutera huruvida anonyma vittnesmål borde tillåtas i situationer där vittnens säkerhet anses vara utsatt. Då skulle man nödgas frångå den öppna prövning av vittnesmål som rättstraditionen påbjuder. Så långt har vi dock inte kommit, och uppgifter om vittnesmål som haft relevans för domslut framgår i alla fall ur rättegångsprotokollen.Tidningens syfte var inte att bereda den klagande obehag eller att utsätta honom för risker, utan att informera om hur denna välkända och rakryggade person hade agerat i avsikt att få slut på en brottslig aktivitet på orten.AVGÖRANDERättegångars offentlighet är av central betydelse för informationsförmedlingen. Å andra sidan kan offentliggörandet av namn i samband med brottsmål vålla olägenhet och lidande för den namngivna och för dennas umgängeskrets. Ett vittnes ställning i en rättegång avviker emellertid både från den åtalades och offrets ställning. Att uppge vittnets namn torde inte i allmänhet vålla den namngivna olägenhet eller lidande, särskilt inte om vittnet endast genom en slump har förknippats med de händelser som undersöks i rättegången. Vittnets identitet blir känd för de övriga parterna i rättegången redan på grund av rättegången, vilket innebär, att inte heller risken för eventuella repressalier i allmänhet ökar därför att namnet publiceras.Rättegångsreportagets ton var saklig, också i de delar som gällde vittnesmålet. Vittnesmålet hade inget samband med den klagandes privatliv eller med någon annan omständighet som skulle göra att namngivandet i detta sammanhang skulle ha varit ägnat att stämpla honom. Trots att den klagandes namn inte var av någon särskild betydelse för själva huvudsaken, har, enligt nämndens uppfattning, uppgivandet av vittnets namn inte ökat den risk han eventuellt är utsatt för. Hufvudstadsbladet har således inte brutit mot god journalistisk sed genom att offentliggöra namnet.